Mimmi följde motvilligt efter mig och ut i den kyliga kvällen. Vi satte oss på moppen och så fort vi kom hem sprang Mimmi in på sitt rum och la sig i sängen. Själv gick jag till badrummet och tog en dusch. Inte för att jag egentligen behövde en, men för att jag behövde tänka. Väl inne i duschen blev det inte så mycket tänka för tårarna började strömma nerför kinderna. Länge stod jag still och lät det varma vattnet sila längs min kropp samtidigt som ögonen brände av tårarna. Vilken jävla dag.
***
Nästa morgon vaknade jag återigen av väckarklockan som ringde på nattduksbordet bredvid mig. Jag hasade mig upp och gick in till Mimmi. Hon var redan vaken.
“Godmorgon Klara.” sa hon. “Jag vaknade av ditt alarm så jag är redan vaken.”
Jag nickade, visste inte vad jag skulle svara. I köket stod tallrikarna från igår fortfarande framme, men jag hade ingen ork så jag ställde bara fram ett smörpaket och några brödskivor innan jag satte mig ned. Mimmi kom ingående och började bre en macka.
“Jag har prov på multiplikationstabellen idag.” sa hon stolt. “Kan du förhöra mig?”
Jag är inget mattegeni, men hon är. Alla tal jag frågade henne om kunde hon svara på fortare än jag någonsin kunnat. Jag gav henne en high five och sa att hon skulle klara det utan problem. Hon log glatt och reste mig för att börja gå mot skolan. Precis innan hon stängt ytterdörren om sig ropade jag efter henne:
“Mimmi? Du vet att jag älskar dig va?”
Hon stannade upp i sin rörelse och log mot mig.
“Jag vet, och jag älskar dig också” sa hon och sen stängde hon dörren.
Jag åt upp min sista bit av brödet och reste mig upp. Är det ens värt att gå till skolan igen? Ända anledningen till att jag gjorde det var att jag behövde studiebidraget och det får man inte om man skolkar. Jag tog upp väskan från golvet, där jag lämnade den igår och gick mot bussen.
När jag satt mig på bussen plingade min telefon till och jag tittade på den.
Nytt meddelande från Matilda: Sorry babe att jag inte kunde svara igår men jag var ute med några från klassen. Var det ngt viktigt? Vi kan prata ikväll! Älskar dig. Puss!! :** <33
Jag läste meddelandet flera gånger. Varenda gång gjorde ondare och ondare inom mig. Hon hade redan skaffat vänner som hon prioriterade framför mig. Jag vet att hon inte menade någonting illa, men det gjorde ont iallafall. Jag tog ett djupt andetag och la ner mobilen i väskan. Orkade inte ta itu med det än. Då stannade bussen och det var dags att kliva av. Jag gjorde det och gick, utan att kolla mig omkring, in i skolan och till klassrummet vi var i igår. Det var ingen som hade gått in, men jag struntade i det och klev in. Där inne satt en lärare jag inte hade sett innan, han såg snäll ut.
“Hej! Vad heter du?” frågade han mig.
“Klara.” svarade jag och min röst sprack lite.
“Trevligt att träffa dig, Klara. Är det ni som är klassen med bara en kille?” sa han medan han granskade mitt ansikte. Jag nickade. Han såg att jag inte var på mitt bästa humör direkt, men sa ingenting, vilket jag var glad för. “Du kan komma och hämta din skåpsnyckel om du vill.”
Jag nickade, tog min väska som hade ramlat ned på golvet och gick för att ta emot nyckeln. Han förklarade vart skåpet låg och jag gick ut för att lämna mina saker. I dörren ut ur klassrummet mötte jag Sofie, hon flinade när hon såg mig. Sedan började alla tjejer skratta. Jag drog böckerna närmare bröstet och kände hur en tår föll nerför högra kinden. Då kände jag hur någon la sin hand på min axel, jag vände mig om. För en sekund möttes min och Oscar blick. Jag hann se ett kort leende i ett försök att ge mig styrka, sådär som bara han kan, innan han var borta med de andra tjejerna. Jag hörde hur de började dela ut nycklar i klassrummet och jag skyndade till mitt skåp. Det var inte svårt att hitta, på skåpet hängde en stor lapp; Klara Eriksson. Jag öppnade det, till min lycka var det större en förra året och jag började lägga in mina saker. När de andra kom mot mig var jag redan klar och började gå tillbaka. Jag tittade ner i golvet när jag mötte dem i korridoren.
“Klara, kan jag få prata med dig?” hörde jag Oscars röst bredvid mig.
“Oscar, hur vet du vad hon heter?” frågade en rödhårig tjej i en kort klänning.
“Varför vill du prata med henne? Hon är fett bitchig?” sa en annan.
Oscar ignorerade dem och tittade på mig istället. Jag nickade och han började gå. Jag följde efter.
“Du Klara, vad händer?” frågade han förtvivlat. “Varför är alla så arga på dig?”
Jag tittade på honom och fnös till svar.
“För att de är kära i dig, din idiot.” svarade jag kort. “De hade tydligen sett mig på din instagram.”
Han tittade ledsamt på mig.
“Bara för att vi gjorde slut behöver vi inte vara osams vet du?” sa han.
“Oh my gosh du är dum i huvudet på riktigt, Oscar. Det är inte det jag har försökt med i ett år eller?” sa jag fort men ångrade mig direkt. Utan att jag kunde hindra det började tårarna rinna längs mina kinder. Igen. Han böjde sig mot mig och gav mig en kram. Jag menade inte att vara elak mot honom.
“Jag visste inte….” började han.
“Nej men förlåt, Oscar. Det är inte ditt fel. Det är som det är bara.” sa jag och reste mig upp. “Följer du med tillbaka till klassrummet?”
Han tvekade i några sekunder men började sedan att nicka och vi gick tysta tillbaka till klassrummet. Han satte sig bredvid Sofie och jag satte mig ensam längst bak. Därefter började läraren, som tydligen hette Oliver, att gå igenom träningslära. Jag orkade inte lyssna utan allt jag kunde tänka på var mamma.
Nästa del kommer nästa måndag.