Video från Frida tidningen

 

Saker bara en foooer förstår #12

 
 1. Du har någongång försökt lära dig denna dans (hur det gick ska vi inte prata om). 
 
 
 
 
 
2. Du känner ungefär såhär när du ser killarna på stan.
 
 
 
 
 
3. När någon säger att de inte gillar killarna.

Novell - När jag är med dig DEL 2/7

“Det är ju jättebra, mamma! Jag väcker Mimmi imorgon så du kan sova. Jag pratade med mormor och hon kommer hit och hämtar dig så ni kan åka till sjukhuset vid tolv.” Hon nickade medan jag började gå ut från hennes rum. Jag satte hennes dörr på glent och gick in på mitt egna rum. Jag drog av mig jeansen och bytte till min sovtröja. Sedan tog jag upp datorn och la mig på sängen. Efter en liten stund av skrollande på facebook och bloggar gick jag för att borsta tänderna. Sedan la jag mig i sängen, fruktansvärt nervös inför morgondagen. 
 
***
 
Jag vaknade av väckarklockan och klev upp ur sängen. Mot alla ods hade jag kunnat somna kvällen innan och kände mig ändå ganska utvilad. Jag gick upp till Mimmis rum och väckte henne. Sedan gick jag och började duka fram frukosten. För varenda sekund som gick blev jag mer nervös. Jag kollade schemat en gång i minuten för att vara helt säker på att jag inte läst fel tid. För att varenda gång komma fram till att jag hade läst rätt - det är samling i aulan 9’30. Mimmi kom ingående i rummet, gråtande.
“Klara, jag vill inte gå till skolan idag” snyftade hon tyst. “Jag vill vara hemma med mamma.” '
Jag började nästan gråta av att se henne sådär, men jag var tvungen att stå emot det.
“Mamma är hemma när du kommer hem efter skolan, då kan du vara med henne. Nu måste du gå till skolan.” sa jag och kramade om henne. Jag gav henne en macka och hon satte sig på stolen bredvid och började äta.
“Lovar du att mamma är hemma när jag kommer hem?” sa hon tyst.
“Jag lovar.” svarade jag medan jag reste mig från bordet och började plocka undan. Hon satt kvar så jag började packa hennes väska. Jag slängde en blick på klockan och insåg att det var sent.
“Mimmi, du måste gå nu.” sa jag besvärat.
Hon reste sig från stolen, gav mig en kram och tog emot väskan. Jag gick ned till mitt rum när jag hörde dörren slå igen. Jag öppnade garderoben. Paniken kom krypande. Vad ska man ha på sig första gymnasiedagen? Efter tio min var jag klar och hade valt en klänning med mitt favorithalsband till. Ett halsband jag fått av min pappa när jag var åtta år gammal. Jag tog min väska och började gå mot busshållplatsen. Halvvägs dit kom jag på att jag glömt säga godmorgon till mamma, men hon förstår nog varför.
 
När jag kom fram till skolan följde jag med flocken in och hittade utan problem till aulan. Där var flera hundra elever, de flesta såg lika vilsna ut som jag kände mig. Jag satte mig på en stol ganska långt bak och inväntade starten. Jag kände mig kanske glad faktiskt. Plötsligt hörde hur några tjejer bakom mig började skrika och vände mig förskräck om för att se vad som hänt. Precis vid ingången hade det bildats en stor klunga människor runt någon, till en början kunde jag inte se vem. Sen hörde jag hans röst.
“Ta det lugnt tjejer, vi ska gå på samma skola i tre år det är bäst att ni vänjer er vid mig.”
Det var Oscar. Hurra. Kunde dagen bli bättre? Jag sjönk ner lite på stolen. Den enda person jag inte ville skulle gå på samma skola som mig, kom precis. Vad är sannolikheten? Då kom en man, troligtvis rektorn, ut på scenen framför mig.
“Hej allihopa! Skulle alla kunna sätta sig ner så vi kan börja?”
Tjejerna bakom mig började motvilligt röra sig mot stolarna och satte sig ner. I ögonvrån såg jag hur Oscar kom närmare och närmare mig. Han studerade aulan för att hitta en bra sittplats. Han var på väg mot mig. Paniken kom närmare och närmare mig. Sen mötte han min blick för en halvsekund. Vi båda vände snabbt bort blicken och han började ännu snabbare gå längre fram, längre från mig, trots att det knappt fanns en enda plats ledig där. Tårarna brände i ögonen. Helvete.
“Så, då kan vi börja. Välkomna till gymnasiet, jag tror att ni kommer trivas alldeles utmärkt här med oss.” Bla bla bla. Jag orkade inte lyssna på hans snack om vänner, betyg och mål i livet. Mitt enda mål för tillfället var att komma hem. Plötsligt började alla resa sig upp och gå ut olika håll. Jag tittade mig förvirrat omkring för att hitta någon som kunde hjälpa mig, men alla var upptagna med sitt. Snart var det tomt i aulan. Lika tomt som i mitt hjärta. Jag gick ut ur aulan med darrande ben och kom ut till en lång korridor. Där, jag såg en människa.
“Ursäkta, vet du vart jag ska?” ropade jag nervöst.
“Vad läser du för linje?” svarade han kort.
“Öhm dans typ” sa jag. “Du ska till D47” sa han.
Sen såg han mitt förvirrade ansiktsuttryck och sa åt mig att följa efter honom istället. Vi gick upp för tre trappor innan vi kommit fram till rätt sal. Han öppnade dörren åt mig och jag klev in. Alla blev tysta. Jag kände hur mitt ansikte blev varmare och varmare.
“Förlåt att jag är sen, men jag gick vilse” sa jag tyst och stod awkward kvar i dörröppningen.
“Det är lugnt, det kan hända alla. Skolan är väldigt stor” sa läraren och log. “Sätt dig var du vill.”
Jag tittade ut över klassrummet. Det fanns bara en plats kvar så jag satte mig där.
“Hej, jag är Sofie. Vad heter du?” viskade tjejen jag satt bredvid.
“Hej, jag heter Klara.” viskade jag tillbaka. Läraren log mot oss och fortsatte prata om det jag hade avbrutit. Det verkade vara något om schemat och hur våra danspass var upplagda. Även hur de betygsatte oss. Efter några minuter när jag lugnat mig kollade jag runt i klassen för att se om jag skulle känna igen någon. Mitt hjärta slog ett extra slag.
 
Det kan inte vara sant.  
 
Nästa del kommer nästa måndag.