Jag trodde inte att det kunde bli sämre, men sen kom det en ny lärare och delade ut matteböcker och sa åt oss att börja läsa, och bevisade motsatsen. Efter det gick vi hem, jag funderade på att aldrig mer komma tillbaka.
***
Jag öppnade dörren hem och slängde av mig väskan och jackan på golvet. Jag gick direkt in på mitt rum och ringde Matilda, men hon svarade inte. Då ringde jag Mirandra, hon svarade inte heller. Jag slängde mobilen sängen och la mig på den. Tårarna brände. Jag vill inte börja gymnasiet. Jag vill inte börja gymnasiet. Mimmi kom in på mitt rum.
“Varför är inte mamma hemma än, Klara?” frågade hon. Jag log kvar med ansiktet ner i sängen medan jag frågade vad klockan var.
“Kvart över tre. Hon skulle komma hem två sa du.” svarade hon.
Jag torkade snabbt bort tårarna och reste mig upp. “Är du säker på att hon inte är hemma?” frågade jag förvånat.
“Ja, jag har kollat varenda rum. Till och med vinden.” sa hon och började gråta. Jag gick fram till henne och gav henne en varm kram, samtidigt som jag tog fram min telefon och letade upp hennes nummer. För varenda ton som gick fram kom paniken ett steg närmare. Vad hade hänt? Men så svarade någon, det var mormor.
“Hej Klara! Hur är det?” sa hon.
“Vart är mamma? Varför är inte mamma hemma?” frågade jag snabbt. “Varför har du hennes mobil?”
“Hon blir kvar på sjukhuset i några dagar. Hoppas det funkar för er” sa hon. Sen la hon på och det blev obehagligt tyst i andra änden av telefonen. Jag skakade av ilska och sorg. Nej det funkar inte, mormor.
“Kom Mimmi, vi ska åka och hälsa på mamma.” sa jag till Mimmi och tog hennes hand medan vi gick ut och hoppade upp på min moped. Det tar nästan en timme att åka moppe till sjukhuset, men jag skulle träffa mamma. Så var det bara.
Efter ungefär en timme klev vi av moppen och in på sjukhuset. Mimmi gick tyst bredvid mig. Hon hade frågat minst fem gånger om varför inte mamma var hemma, men eftersom jag inte kunde svara hade jag inte sagt någonting. Till slut gav hon upp och tystnade istället. Väl inne gick jag mot receptionen, idag var det en ny kvinna där, och jag frågade efter mamma.
“Hon tar inte emot någon idag.” sa hon och försökte se medlidande ut.
“Men vadå? Jag vet inte vad det är med henne?” sa jag förtvivlat. “Du måste låta mig prata med henne. Varför får mormor träffa henne men inte jag?”
Efter några minuters övertalande släppte hon in mig och Mimmi till mammas rum. Jag gick fram till henne och hon tittade på oss.
“Det är ingen fara. Mormor tyckte bara att jag skulle vara kvar över natten, sa hon inte det?” sa hon kärleksfullt och tittade på mig. “Proverna visade ingen ny sjukdom så det är bra.”
Jag kramade om henne. Så klart det var mormors idé. Hon ville ha mamma för henne själv och brydde sig inte om mig och Klara för en sekund. Vi satt inne hos mamma i drygt en timme innan en sjuksköterska kom och berättade att besökstiden var slut. Vi reste oss upp och började gå mot dörren.
“Mamma?” sa Mimmi nervöst. “Du kommer hem imorgon va?” Mamma nickade.
“Lovar du? För Klara lovade att du skulle vara hemma när jag kom hem efter skolan med det var du inte och jag vill inte att ni ska ljuga för mig igen” sa hon och började gråta.
Jag såg sorgen i mammas ögonen och tog Mimmis hand.
“Ibland blir det inte som man tror, Mimmi.” sa jag. “Kom nu, vi måste gå.”
Mimmi följde motvilligt efter mig och ut i den kyliga kvällen. Vi satte oss på moppen och så fort vi kom hem sprang Mimmi in på sitt rum och la sig i sängen. Själv gick jag till badrummet och tog en dusch. Inte för att jag egentligen behövde en, men för att jag behövde tänka. Väl inne i duschen blev det inte så mycket tänka för tårarna började strömma nerför kinderna. Länge stod jag still och lät det varma vattnet sila längs min kropp samtidigt som ögonen brände av tårarna. Vilken jävla dag.
Nästa del kommer nästa måndag.