“Vi borde nog åka nu.” sa han försiktigt.
Jag nickade och reste mig upp. Han tog min hand och jag kramade om den. Mimmi tittade gråtande på mig och jag la armen kring hennes små axlar.
“Nu ska vi säga hejdå till mamma.” sa jag kort och vi satte oss i bilen och började åka mot sjukhuset.
***
När vi kom fram till sjukhuset möttes vi av mormor ute på parkeringen. Hon stod där och hon gav mig en stel kram. Hennes ögon var torra. Jag släppte inte Mimmis hand för en sekund.
“Hur lång tid tar det att åka hit egentligen?” frågade hon kort. Jag vajade till och kände hur alla tårar kom tillbaka. Jag öppnade munnen för att svara något, vad som helst, tystnaden hade blivit för jobbig, men Oscar stoppade mig genom att lägga ett finger på min mun och ge mig en kram. Det rann en tår längs min kind och Oscar torkade snabbt bort den.
“Ska vi gå in?” frågade Oscar och tittade på in mormor.
“Ja. Bara anhöriga får följa med in.” svarade hon. Oscar tittade frågade på mig och tittade tillbaka. Han förstod vad jag menade.
“Jag är anhörig.” sa han. “Jag är hennes pojkvän.”
Mormor höjde på ena ögonbrynet. Hon vet att vi gjorde slut för ett år sedan. Hon vet att jag var helt förstörd. Det är inte sant att han är min pojkvän, men om det är den lögnen som behövs för att få honom vid min sida, så är jag redo att säga så. Mormor nickade och vi gick gemensamt in genom ingången till sjukhuset. Hon visade oss tillsammans rum som hon låg i igår.
“Skulle du kunna lämna oss ensamma en liten stund?” frågade Oscar och tittade på mormor. Hon nickade motvilligt och gick ut ur rummet. Det blev tyst och jag släppte Oscars hand. Jag la armen kring Mimmi istället och gick fram till mamma. Hon såg ut precis som igår, lite blekare bara. Det rann tårar längs mina kinder men jag brydde mig inte. Hela Mimmi skakade under min arm.
“Mamma.” andades jag fram. “Jag är så ledsen. Jag lovar att jag inte ska göra dig besviken. Jag ska aldrig glömma dig. Jag älskar dig. Jag saknar dig så mycket.”
Mina ord tog slut. Mamma är inte kvar på denna planet. Mimmi sträckte ut som hand och tog mammas. Hon masserade den. Jag kunde inte lägre se klart, det var så många tårar i mina ögon. Tiden gick. Där stod vi och grät nästan en timme. Helt stilla. Ibland viskade jag några ord till mamma. Om hur mycket jag älskar henne, om att jag hoppas hon har det bra och att det gjorde ont inuti mig. Efter ett tag kände jag hur Oscar la armen runt mig och Mimmi. Han grät också.
“Hejdå.” sa han och tittade på mamma. “Du var en av de finaste människorna jag känt och jag är glad att jag fått träffa dig, och dina döttrar.” Jag kramade hans hand, hårt.
“Vad händer nu?” frågade Mimmi. “Vart ska vi bo? Vem ska ta hand om oss? Måste vi bo hos mormor?”
Innan jag hann svara hade Oscar gjort det.
“Ni kan bo hos mig så länge ni vill, vi behöver inte tillbringa en sekund med mormor. Inte med tanke på vem hon är och vad hon gjort mot er under alla år. Jag lovar att vi ska lösa det.”
Jag grät. Jag grät av kärlek och jag grät av sorg. Jag orkade inte längre hålla uppe mina ben utan föll ner på golvet och Mimmi och Oscar satte sig bredvid. Efter några minuter kom en sjuksköterska in och sa åt oss att det var dags att gå hem. Vi reste oss upp i tystnad och gick ut. När vi gick ut genom porten tittade Oscar på mig.
“Glöm aldrig att ni aldrig är ensamma, även om det känns så.” Sen tittade han ut på parkeringen. Där stod ett tiotal personer. Alla log mot mig. Några grät. Jag kände igen de alla; Miranda, Matilda, Stina, min morbror, Oscars familj, farmor och min pappa. Jag sprang fram och hoppade upp i hans famn.
“Du är tillbaka.” sa jag. Jag kände hur han nickade i hans gråt.
“Förlåt för att jag lämnade er.” sa han. “Det är inte ens förlåtligt men jag lovar att bättra mig. Ni är det bästa som har hänt mig. Jag älskar er.”
Jag log mot honom som svar. Jag kanske inte hade förlåtit honom än, men någon dag kanske. Jag gick fram till mina vänner och gav de alla en lång kram. Efter en dryg timme av kramade började det bli kallt och vi bestämde oss för att åka hem. Pappa erbjöd sig att ta oss hem. Jag tittade frågande på Oscar och han nickade.
“Jag tror jag vill åka med Oscar idag, men vi kommer lösa detta tillsammans pappa. Jag behöver bara veta att du menar det när du säger att du kommer finnas här för oss.” Han nickade förstående. Mimmi följde med honom och de gick in i bilen. Jag och Oscar gick mot mammas bil.
“Oscar.” andades jag fram. “Tack. Jag vet inte vad jag hade gjort om du inte hade funnits för mig idag.”
“Jag kommer alltid att finnas för dig, spelar ingen roll om jag är din pojkvän eller inte. Du betyder mer än fans och fame. Glöm inte det.” sa han.
“Sa du någonting om pojkvän?” frågade jag kort. Han stannade och tittade på mig. Han log sådär som bara han kan. Sen gav han mig en puss på kinden.
"Nja vet inte riktigt, gjorde jag det?" frågade han och blinkade med ena ögat.
"Vill du vara min pojkvän igen, Oscar?" frågade jag.
“Ja, det vill jag.” sa han. “Men jag tror inte vi kan ta det beslutet nu älskling. Vi har all tid i världen.”
Jag log mot honom.
“Det tror jag visst vi kan.” svarade jag. Sen böjde jag mig fram och gav honom en kyss. I början var han lite tveksam men snart blev det mer intensivt. Jag kände hur han log genom kyssen.
“Men lova mig en sak?” sa han. Jag nickade. “Vi låter aldrig några fans kommer emellan oss igen. Jag kommer att berätta hur det ligger till för dem redan direkt nu, då slipper vi spekulationer. De som inte gillar det får väl sluta vara foooers isåfall.”
“Men din manager då? Och de andra killarna?”
“De skiter jag i.” sa han och kysste mig igen. “Kom nu så åker vi hem.”
Nästa måndag kommer en epilog, sedan är novellen helt slut.