FO&O FANBLOGG

 

***

 

Dagar blev veckor, och veckor blev månader. Det gick inte många dagar utan att jag grät, men det gick inte heller många dagar då jag kände mig ensam. Till och med när det kändes som att sorgen och saknaden inte kunde bli större kunde jag komma tillbaka och bli glad igen. Jag och Mimmi flyttade in hos pappa igenom, som höll sitt löfte och började ta sitt ansvar. Han slutade dricka. Mormor bor kvar några mil från oss, men hon stör mig inte mer än innan. Matilda, Miranda och jag är bättre kompisar än någonsin.

 

Och Oscar och jag blev tillsammans. Precis som han sa berättade han om det på alla sociala medier samma kväll som det hände. Reaktionerna var blandade, men de flesta var positiva. I klassen blev många arga och avundsjuka till en början, men de märkte snart att Oscar mådde bra av mig, och började bli snällare. Även om jag inte kan kalla någon av tjejerna min vän, så är de inte mina ovänner iallafall. Med Oscar hjälp kunde jag dessutom ta tag i skolan igen och kom snart tillbaka så att jag inte låg efter.

 

Snart mådde jag alltså bra igen. Ingen kommer kunna ta mammas plats. Jag kommer aldrig glömma bort henne. Jag kommer aldrig kunna släppa sorgen helt, men det behövs inte. Den visar bara att det vi hade var verkligt och att vi älskade varandra. Och det är ingenting dåligt. 

 

 

 

 

 

 

 

När vi kom fram till sjukhuset möttes vi av mormor ute på parkeringen. Hon stod där och hon gav mig en stel kram. Hennes ögon var torra. Jag släppte inte Mimmis hand för en sekund.

“Hur lång tid tar det att åka hit egentligen?” frågade hon kort. Jag vajade till och kände hur alla tårar kom tillbaka. Jag öppnade munnen för att svara något, vad som helst, tystnaden hade blivit för jobbig, men Oscar stoppade mig genom att lägga ett finger på min mun och ge mig en kram. Det rann en tår längs min kind och Oscar torkade snabbt bort den.

“Ska vi gå in?” frågade Oscar och tittade på in mormor.

“Ja. Bara anhöriga får följa med in.” svarade hon. Oscar tittade frågade på mig och tittade tillbaka. Han förstod vad jag menade.

“Jag är anhörig.” sa han. “Jag är hennes pojkvän.”

Mormor höjde på ena ögonbrynet. Hon vet att vi gjorde slut för ett år sedan. Hon vet att jag var helt förstörd. Det är inte sant att han är min pojkvän, men om det är den lögnen som behövs för att få honom vid min sida, så är jag redo att säga så. Mormor nickade och vi gick gemensamt in genom ingången till sjukhuset. Hon visade oss tillsammans rum som hon låg i igår.

“Skulle du kunna lämna oss ensamma en liten stund?” frågade Oscar och tittade på mormor. Hon nickade motvilligt och gick ut ur rummet. Det blev tyst och jag släppte Oscars hand. Jag la armen kring Mimmi istället och gick fram till mamma. Hon såg ut precis som igår, lite blekare bara. Det rann tårar längs mina kinder men jag brydde mig inte. Hela Mimmi skakade under min arm.

“Mamma.” andades jag fram. “Jag är så ledsen. Jag lovar att jag inte ska göra dig besviken. Jag ska aldrig glömma dig. Jag älskar dig. Jag saknar dig så mycket.”

Mina ord tog slut. Mamma är inte kvar på denna planet. Mimmi sträckte ut som hand och tog mammas. Hon masserade den. Jag kunde inte lägre se klart, det var så många tårar i mina ögon. Tiden gick. Där stod vi och grät nästan en timme. Helt stilla. Ibland viskade jag några ord till mamma. Om hur mycket jag älskar henne, om att jag hoppas hon har det bra och att det gjorde ont inuti mig. Efter ett tag kände jag hur Oscar la armen runt mig och Mimmi. Han grät också.

“Hejdå.” sa han och tittade på mamma. “Du var en av de finaste människorna jag känt och jag är glad att jag fått träffa dig, och dina döttrar.” Jag kramade hans hand, hårt.

“Vad händer nu?” frågade Mimmi. “Vart ska vi bo? Vem ska ta hand om oss? Måste vi bo hos mormor?”

Innan jag hann svara hade Oscar gjort det.

“Ni kan bo hos mig så länge ni vill, vi behöver inte tillbringa en sekund med mormor. Inte med tanke på vem hon är och vad hon gjort mot er under alla år. Jag lovar att vi ska lösa det.”

Jag grät. Jag grät av kärlek och jag grät av sorg. Jag orkade inte längre hålla uppe mina ben utan föll ner på golvet och Mimmi och Oscar satte sig bredvid. Efter några minuter kom en sjuksköterska in och sa åt oss att det var dags att gå hem. Vi reste oss upp i tystnad och gick ut. När vi gick ut genom porten tittade Oscar på mig.

“Glöm aldrig att ni aldrig är ensamma, även om det känns så.” Sen tittade han ut på parkeringen. Där stod ett tiotal personer. Alla log mot mig. Några grät. Jag kände igen de alla; Miranda, Matilda, Stina, min morbror, Oscars familj, farmor och min pappa. Jag sprang fram och hoppade upp i hans famn.

“Du är tillbaka.” sa jag. Jag kände hur han nickade i hans gråt.

“Förlåt för att jag lämnade er.” sa han. “Det är inte ens förlåtligt men jag lovar att bättra mig. Ni är det bästa som har hänt mig. Jag älskar er.”

Jag log mot honom som svar. Jag kanske inte hade förlåtit honom än, men någon dag kanske. Jag gick fram till mina vänner och gav de alla en lång kram. Efter en dryg timme av kramade började det bli kallt och vi bestämde oss för att åka hem. Pappa erbjöd sig att ta oss hem. Jag tittade frågande på Oscar och han nickade.

“Jag tror jag vill åka med Oscar idag, men vi kommer lösa detta tillsammans pappa. Jag behöver bara veta att du menar det när du säger att du kommer finnas här för oss.” Han nickade förstående. Mimmi följde med honom och de gick in i bilen. Jag och Oscar gick mot mammas bil.

“Oscar.” andades jag fram. “Tack. Jag vet inte vad jag hade gjort om du inte hade funnits för mig idag.”

“Jag kommer alltid att finnas för dig, spelar ingen roll om jag är din pojkvän eller inte. Du betyder mer än fans och fame. Glöm inte det.” sa han.

“Sa du någonting om pojkvän?” frågade jag kort. Han stannade och tittade på mig. Han log sådär som bara han kan. Sen gav han mig en puss på kinden.

 "Nja vet inte riktigt, gjorde jag det?" frågade han och blinkade med ena ögat.

"Vill du vara min pojkvän igen, Oscar?" frågade jag.

“Ja, det vill jag.” sa han. “Men jag tror inte vi kan ta det beslutet nu älskling. Vi har all tid i världen.”

Jag log mot honom.

“Det tror jag visst vi kan.” svarade jag. Sen böjde jag mig fram och gav honom en kyss. I början var han lite tveksam men snart blev det mer intensivt. Jag kände hur han log genom kyssen.

“Men lova mig en sak?” sa han. Jag nickade. “Vi låter aldrig några fans kommer emellan oss igen. Jag kommer att berätta hur det ligger till för dem redan direkt nu, då slipper vi spekulationer. De som inte gillar det får väl sluta vara foooers isåfall.”

“Men din manager då? Och de andra killarna?”

“De skiter jag i.” sa han och kysste mig igen. “Kom nu så åker vi hem.”

 

 

 

 Den skoldagen blev ännu sämre än den första, men när jag kom hem var mamma hemma. Jag gick gråtande in och la mig bredvid henne i hennes säng. Hon frågade ingenting utan hon bara smekte min rygg. Efter ett tag dog gråten ut och jag somnade. Och så såg de kommande fem veckorna ut. Det enda som bevisade att tiden fortsatte att gå var att mamma för varenda dag som gick blev lite blekare och varenda dag smekte mig rygg med lite mindre kraft. Varenda dag satt jag på min plats längst bak i klassrummet och såg hur tjejerna flörtade med Oscar. Jag såg hur han föll för varenda lite sak. När jag kom hem från skolan hade jag ingen ork att göra någonting så jag hamnade snart långt efter i skolan. Det var ingen som brydde sig om det, så det gjorde ingenting. Mirandra och Stina blev tillsammans och Matilda hittade nya vänner. När ingenting kunde bli värre kom den dagen.

 

Jag satt på en mattelektion och tittade på talen i boken. Jag förstod ingenting men det såg iallafall ut som jag försökte. De andra hade slutat reta mig när de insett att jag inte var ett hot mot dem, det vill säga att jag och Oscar inte var ett potentiellt par. De låtsades numera att jag inte fanns, och de var bra på det. Ibland trodde till och med jag på dem. Jag kände mobilen vibrera i fickan och jag fiskade upp den.

Nytt meddelande från mormor: Din mor är inte längre vid liv. Kan du ta med Mimmi till sjukhuset så fort som möjligt så ni kan säga hejdå.

Jag tittade förvirrat på bokstäverna. Om och om igen. Vadå inte vid liv? Min mamma kan inte vara borta. Det går inte. Jag kan inte få reda på det via ett sådan sms från mormor.

 

Men det gick. Efter en några sekunder gick det upp för mig. Jag kunde inte längre andas. Varenda andetag kändes svårare än det innan. Hela kroppen gjorde ont på en gång. Jag reste mig upp och sprang upp ur klassrummet. Jag hörde hur Viktoria, läraren så klart och ingen annan, ropade efter mig. Men jag lyssnade inte. Jag var tvungen att komma ut från skolan. Bort från allt. Så fort jag kom ut kändes luften lite lättare att andas så jag satte mig med ryggen på skolväggen och kollade in i den lilla skogen på andra sidan vägen.

“Klara, vad händer?” frågade Oscar som hade dykt upp från ingenstans. “Hur mår du?”

Jag tittade upp och gav honom min mobil. Han läste. Flera gånger.

“Hur?” frågade han.

“Hon har haft cancer i ungefär ett år” sa jag kort med gråten i halsen. “Det var väntat, men inte såhär tidigt. Inte nu. Vi skulle shoppa idag. Vi hade bestämt det.”

Han sträckte sin hand emot mig.

“Kom, jag hjälper dig och Mimmi till sjukhuset.” sa han.

“Oscar, du behöver inte göra det. Asså verkligen. Hela klassen, alla fans, dina vänner, alla kommer bli arga på dig och du bryr dig ända inte om mig.” sa jag och reste mig upp utan hans hjälp. “Det är inte värt det.”

“Vart har du fått det ifrån?” frågade han förvånat.

“Fått vad?”

“Att jag inte bryr mig om dig.” sa han. “Varför tror du att jag inte bryr mig om dig.”

“Det spelar ingen roll, jag vet inte.” sa jag. “Varför skulle du göra det?”

Han ignorerade mig frågan och började rota i sin väska. Han tog upp en nyckel, en moppenyckel.

“Let´s go.” sa han. “Ska vi plocka upp Mimmi först?”

Jag nickade långsamt och han la armen kring min midja. Vanligtvis hade jag argumenterat emot, men jag behövde hans hjälp och jag kunde tänka mig att sluta vara arg på honom i ett dygn, för även om vi gjorde slut känner han mig och min familj. Jag litar på honom och jag hade inte klarat av att göra detta själv. Han drog mig mot parkering och hjälpte mig upp på moppen, trots att både han och jag vet att jag är bättre än honom på att köra. Sedan åkte vi. Jag njöt av farten och efter ungefär tio minuter var vi hemma. Mimmi stod ute på vägen och väntade på oss, hon grät. Jag gick av moppen och gick för att krama henne. Sedan tog jag fram min egen moped och satt mig på den. Sa åt Mimma att hon kunde välja om hon ville åka med mig eller Oscar. Men Oscar, som hade gått av mopeden, tittade på mig.

“Vet du var bilnyckeln är?” frågade han och nickade mot bilen. “Jag har körkort vet du.”

“Kan du köra oss till sjukhuset?” frågade jag förvånat. Han nickade, försökte att dölja sin stolthet. Jag sprang in i huset och började rota efter nyckeln. Jag hittade den snabbt och började springa uppför trappan tillbaka till Oscar och Mimmi, men så snubblade jag i trappan och hamnade på golvet. Mitt ben började värkte. Jag satte mig på det närmaste trappsteget och började gunga frekvent fram och tillbaka för att lugna mig själv. Gråten kom långsamt kryande genom hela kroppen. Jag vill ropa på mamma. Jag vill att mamma skulle komma och krama mig. Men Mamma kommer inte tillbaka. Tårarna rann längs mina kinder. Mamma kommer inte tillbaka. Benet gjorde inte längre ont utan smärtan hade gått över till magen. Mamma kommer inte tillbaka. Jag la mig på golvet och kurrade ihop mig. Jag hörde hur Oscar började ropa på mig, men jag låg kvar. Då kom Mimmi nerför trappen mot mig.

“Klara, vad gör du?” frågade hon.

Jag låg tyst kvar. Gud, kan inte jag också få vara död? Jag rörde mig inte. Jag kanske är död. Jag hörde hur Mimmi ropade på Oscar och hur han kom springande. Jag hörde att Mimmi snyftade och mumlade att hon ville träffa mamma. Då kom Oscar och la sig på golvet bredvid mig. Han flyttade mina händer från mitt ansikte och jag mötte hans blick. Han sa ingenting. Han bara låg där bredvid och kramade om mig. Han bad Mimmi att komma och hon la sig emellan oss. Stilla låg vi där och jag kände mig helt tom. Jag kände mig helt ensam fast att det låg två människor precis bredvid mig. Efter ett tag kom det inga fler tårar och Oscar reste sig upp.

“Vi borde nog åka nu.” sa han försiktigt.

Jag nickade och reste mig upp. Han tog min hand och jag kramade om den. Mimmi tittade gråtande på mig och jag la armen kring hennes små axlar.

“Nu ska vi säga hejdå till mamma.” sa jag kort och vi satte oss i bilen och började åka mot sjukhuset.