Han tvekade i några sekunder men började sedan att nicka och vi gick tysta tillbaka till klassrummet. Han satte sig bredvid Sofie och jag satte mig ensam längst bak. Därefter började läraren, som tydligen hette Oliver, att gå igenom träningslära. Jag orkade inte lyssna utan allt jag kunde tänka på var mamma.
***
Den skoldagen blev ännu sämre än den första, men när jag kom hem var mamma hemma. Jag gick gråtande in och la mig bredvid henne i hennes säng. Hon frågade ingenting utan hon bara smekte min rygg. Efter ett tag dog gråten ut och jag somnade. Och så såg de kommande fem veckorna ut. Det enda som bevisade att tiden fortsatte att gå var att mamma för varenda dag som gick blev lite blekare och varenda dag smekte mig rygg med lite mindre kraft. Varenda dag satt jag på min plats längst bak i klassrummet och såg hur tjejerna flörtade med Oscar. Jag såg hur han föll för varenda lite sak. När jag kom hem från skolan hade jag ingen ork att göra någonting så jag hamnade snart långt efter i skolan. Det var ingen som brydde sig om det, så det gjorde ingenting. Mirandra och Stina blev tillsammans och Matilda hittade nya vänner. När ingenting kunde bli värre kom den dagen.
Jag satt på en mattelektion och tittade på talen i boken. Jag förstod ingenting men det såg iallafall ut som jag försökte. De andra hade slutat reta mig när de insett att jag inte var ett hot mot dem, det vill säga att jag och Oscar inte var ett potentiellt par. De låtsades numera att jag inte fanns, och de var bra på det. Ibland trodde till och med jag på dem. Jag kände mobilen vibrera i fickan och jag fiskade upp den.
Nytt meddelande från mormor: Din mor är inte längre vid liv. Kan du ta med Mimmi till sjukhuset så fort som möjligt så ni kan säga hejdå.
Jag tittade förvirrat på bokstäverna. Om och om igen. Vadå inte vid liv? Min mamma kan inte vara borta. Det går inte. Jag kan inte få reda på det via ett sådan sms från mormor.
Men det gick. Efter en några sekunder gick det upp för mig. Jag kunde inte längre andas. Varenda andetag kändes svårare än det innan. Hela kroppen gjorde ont på en gång. Jag reste mig upp och sprang upp ur klassrummet. Jag hörde hur Viktoria, läraren så klart och ingen annan, ropade efter mig. Men jag lyssnade inte. Jag var tvungen att komma ut från skolan. Bort från allt. Så fort jag kom ut kändes luften lite lättare att andas så jag satte mig med ryggen på skolväggen och kollade in i den lilla skogen på andra sidan vägen.
“Klara, vad händer?” frågade Oscar som hade dykt upp från ingenstans. “Hur mår du?”
Jag tittade upp och gav honom min mobil. Han läste. Flera gånger.
“Hur?” frågade han.
“Hon har haft cancer i ungefär ett år” sa jag kort med gråten i halsen. “Det var väntat, men inte såhär tidigt. Inte nu. Vi skulle shoppa idag. Vi hade bestämt det.”
Han sträckte sin hand emot mig.
“Kom, jag hjälper dig och Mimmi till sjukhuset.” sa han.
“Oscar, du behöver inte göra det. Asså verkligen. Hela klassen, alla fans, dina vänner, alla kommer bli arga på dig och du bryr dig ända inte om mig.” sa jag och reste mig upp utan hans hjälp. “Det är inte värt det.”
“Vart har du fått det ifrån?” frågade han förvånat.
“Fått vad?”
“Att jag inte bryr mig om dig.” sa han. “Varför tror du att jag inte bryr mig om dig.”
“Det spelar ingen roll, jag vet inte.” sa jag. “Varför skulle du göra det?”
Han ignorerade mig frågan och började rota i sin väska. Han tog upp en nyckel, en moppenyckel.
“Let´s go.” sa han. “Ska vi plocka upp Mimmi först?”
Jag nickade långsamt och han la armen kring min midja. Vanligtvis hade jag argumenterat emot, men jag behövde hans hjälp och jag kunde tänka mig att sluta vara arg på honom i ett dygn, för även om vi gjorde slut känner han mig och min familj. Jag litar på honom och jag hade inte klarat av att göra detta själv. Han drog mig mot parkering och hjälpte mig upp på moppen, trots att både han och jag vet att jag är bättre än honom på att köra. Sedan åkte vi. Jag njöt av farten och efter ungefär tio minuter var vi hemma. Mimmi stod ute på vägen och väntade på oss, hon grät. Jag gick av moppen och gick för att krama henne. Sedan tog jag fram min egen moped och satt mig på den. Sa åt Mimma att hon kunde välja om hon ville åka med mig eller Oscar. Men Oscar, som hade gått av mopeden, tittade på mig.
“Vet du var bilnyckeln är?” frågade han och nickade mot bilen. “Jag har körkort vet du.”
“Kan du köra oss till sjukhuset?” frågade jag förvånat. Han nickade, försökte att dölja sin stolthet. Jag sprang in i huset och började rota efter nyckeln. Jag hittade den snabbt och började springa uppför trappan tillbaka till Oscar och Mimmi, men så snubblade jag i trappan och hamnade på golvet. Mitt ben började värkte. Jag satte mig på det närmaste trappsteget och började gunga frekvent fram och tillbaka för att lugna mig själv. Gråten kom långsamt kryande genom hela kroppen. Jag vill ropa på mamma. Jag vill att mamma skulle komma och krama mig. Men Mamma kommer inte tillbaka. Tårarna rann längs mina kinder. Mamma kommer inte tillbaka. Benet gjorde inte längre ont utan smärtan hade gått över till magen. Mamma kommer inte tillbaka. Jag la mig på golvet och kurrade ihop mig. Jag hörde hur Oscar började ropa på mig, men jag låg kvar. Då kom Mimmi nerför trappen mot mig.
“Klara, vad gör du?” frågade hon.
Jag låg tyst kvar. Gud, kan inte jag också få vara död? Jag rörde mig inte. Jag kanske är död. Jag hörde hur Mimmi ropade på Oscar och hur han kom springande. Jag hörde att Mimmi snyftade och mumlade att hon ville träffa mamma. Då kom Oscar och la sig på golvet bredvid mig. Han flyttade mina händer från mitt ansikte och jag mötte hans blick. Han sa ingenting. Han bara låg där bredvid och kramade om mig. Han bad Mimmi att komma och hon la sig emellan oss. Stilla låg vi där och jag kände mig helt tom. Jag kände mig helt ensam fast att det låg två människor precis bredvid mig. Efter ett tag kom det inga fler tårar och Oscar reste sig upp.
“Vi borde nog åka nu.” sa han försiktigt.
Jag nickade och reste mig upp. Han tog min hand och jag kramade om den. Mimmi tittade gråtande på mig och jag la armen kring hennes små axlar.
“Nu ska vi säga hejdå till mamma.” sa jag kort och vi satte oss i bilen och började åka mot sjukhuset.
Nästa del kommer nästa måndag.